Det var två helt olika världar. Från längre arbetarklass Botkyrka/Storvreten till Viksjö norr om stan (i Järfälla) övremedelklass. Men tror det har jämnat ut sig mer i Viksjö. De har byggt en del hyresrätter där. På den tiden när jag bodde där var det “där snobbarna bor”. Så sa folk när man gick på gymnasiet de som inte bodde där. I Botkyrka, det var väldigt oroligt kommer jag ihåg. Var omringad av människor med sociala och ekonomiska problem. Det var en hel del kriminalitet. Tror den biten inte har ändrat sig. Vi bodde på första våningen kommer ihåg att en man blev mördad som bodde på fjärde våningen. Det hände även andra liknande saker. När jag sedan fick nya kompisar i Viksjö sa jag aldrig direkt något om min bakgrund. Bara att pappa hade dött i elakartad leukemi efter 3 års sjukdom. Inget mer.
De som gick i min klass i Botkyrka, fått höra att det har gått ganska illa för flera av dem. Alkoholism, knark, kriminalitet och socialen m.m. Kommer också ihåg att jag tänkte som 10-åring, att man pratade lite olika. Det var mer ee i uttalat på södra sidan och mer ää på norra sidan.
Hur hade det gått för mig? Hade jag klarat mig? Vet inte? Jag hade min idrott redan då. Tränade då friidrott. Hade jag fortsätt med det, ja kanske. Så var jag ledartyp redan i sandlådan och var en pojkflicka. Lekte mest med killar och jag bestämde. Som flertal sedan har påpekat att “du skulle alltid bestämma”. Hade enorma kunskapsluckor. Jag lärde mig inte läsa och skriva ordentligt förrän i årskurs fyra. När vi flyttade till Viksjö. En bra lärare fångade upp mig sedan i årskurs 4, Salme hette hon. Flera i min släkt var inne på att skicka mig till Finland och gå i skola där i ett år. De är lite mer strikt där. Men jag visste någonstans att jag var inte osmart utan hade svåra koncentrationssvårigheter. Men var det konstigt egentligen? Det var det inte kan jag säga nu som vuxen och universitetsutbildad inom beteendevetenskap. Jag förstod ofta sånt andra inte förstod. Blev nästan irriterad och tänkte: “men har du/de inte räknat ut det än”. Det förstod jag för länge sedan.
Det tydligt minne som jag kan bjuda på var när jag gick på fritidshem (ej fritidsgård) som man gick till efter skolan. Trivdes där vill jag minnas. Det var snälla fröknar och så fanns det två Sussie. Har haft många smeknamn i mina dagar,”kärt barn har många namn” som man brukar säga. 😉 Sussie har varit ett av dem. Iallafall, mig kallade de för snäll Sussie och den andra Sussie var inte den snälla. Men ett minne jag minns mycket väl var när pappa skulle ta mig till lekis av någon anledning. Det var närmare hem tror jag. Men där ville jag inte gå. Kan inte ha varit mer än 6-7 år. Så när vi kommit dit och efter att pappa hade gått, gick jag omkring och nöp riktigt hårt på allt och alla. Drog undan stolen när någon skulle sätta sig. Så många gick omkring böla och hade sig. Fröknarna undrade vad det var som pågick?! Vadå? Hade jag bara sagt typ. Pappa fick komma hämta mig igen och behövde inte gå dit mer. Jag trivdes på fritids och vill gå där! 🙂 Som låg något längre bort dock. Det här var ett lite kul minnen från den tiden men annars är det mest smärtsamma minnen. Medan från Viksjö är det i stort sett bara bra minnen! Jag har haft det bra!
Apropå skola… jag har jobbat som lärarvikarie sedan hösten 2016 till och från på olika skolor. Även assisterat. Tanken var att jobba med det tills jag får igång "entreprenörandet". Har nu hunnit starta ett företag, fått startkapital och lägga ner det (long story). Hur som helst…en av skolorna jag hamnade på 2017 var på min gamla skola, där jag gick på lågstadiet i Storvreten i Botkyrka. När jag kom underfund med detta tänkte jag “Varför vill man mig så här illa”? Skolan jag hade gått på hade dock brunnit ner och de hade byggt en ny. Men det var blandade känslor att vistas i det området eller rättare sagt det var jättejobbigt! Har inte varit därute på väldigt många år. Efter att ha vickat där i 3 dagar… säger bara.. jag så tacksam att vi flyttade därifrån till Viksjö i Järfälla.