VILL LIKSOM FRAMÅT...

När jag startade bloggen från första början år 2012 efter att jag hade slutat i fitness branschen, FÖR ALLTID, var syftet att jag ville berätta hur det egentligen var. Vad som egentligen hade hänt!? Vem jag är, står för och framförallt att det kommer direkt från mig.

Som jag nämnt tidigare har jag under Allians åren levt ett ganska “normalt ” liv. Det blev ganska lugnt. Varför vet jag inte? Det var så jag upplevde det. Kunde röra mig fritt i Stockholm och göra normala saker osv. Men nu blir jag åter igen ofredad, kan inte röra mig fritt och utsatt för förtal. Året 2017 var fruktansvärt! Jag har blivit behandlad som skit! Hur kan man göra så mot någon? Jag förlåter inte något av det här. Men. Har bearbetat det och släppt det. För jag måste, så jag kommer vidare och når mitt mål. Om jag inte vore så “tränad” eller “drillad” i den här typen av miljö hade jag aldrig pallat det. Eller rättare sagt, det går bra ändå tack vare det jag går ut hel vad som än händer. Det handlar mer om att “vad är det här för liv, jag är inte fri”. Många i Stockholm skulle behöva byta plats med mig i en vecka för att få se hur länge ni pallar!? Fitness branschen i Stockholm är en extrem miljö, iallafall bakom kulisserna. Tror inte de som “bara” tränar ser det eller det är nog inte meningen att de ska göra det heller. Det som stör mig är att när jag stängde dörren helt 2011, efter jag körde min sista klass blev jag lämnad ifred. Varför började man härja igen 2014? Bor jag verkligen i Sverige eller tror dock att det är mest Stockholm?? Är tom inne på att skaffa mig dubbla medborgarskap, har ett till land att välja mellan nämligen Finland eller rättare sagt jag kommer att ansöka om det. För börjar bli lack på allt det här som pågår!

Stockholm är uppenbarligen för litet för mig och har nu länge siktat på att gå helt internationellt och på engelska. Vill liksom vidare. VILL FRAMÅT! Ja, jag har haft motgångar men har också ett starkt driv. Jag vet vad jag vill. Jag ger mig inte förrän jag har nått målet eller MÅLEN! Jag vill kunna leva “The Laptop Lifestyle” vilket innebär att jag inte är “plastbunden” och löser även mitt problem! Får FRIHETEN jag vill ha! 

Hade nog redan nått mitt mål om inte datorn hade blivit hackad 2017 och så fick jag sparken 2016 som kom från ingenstans (därför började jag jobba i skola igen). Hade haft det jobbet 7-8 år kunde komma och gå hur jag ville, det var flexibelt, jobbade hemifrån och det täckte mina räkningar. Mitt entreprenör liv började 2014. Vilket är såå min grej. Därför passade det jobbet bra tills “entreprenörandet” tog fart. Så har jag framgångsrika internationella mentors som hjälper mig generöst. De sitter lite här och var på denna planet. De är self-made millioneirs. Vet inte om jag borde skriva “self-made millioneirs” tanke på Jante och hela den grejen. Men jag och Jante har aldrig matchat. Varför kan man inte unna dem som jobbar hårt, som lyckats bygga upp någonting från noll! Dessutom är bra, snälla, generösa personer som vill göra och gör skillnad i världen till det bättre. Enligt mitt tycke är det personer som man ska lära sig ifrån och jag är tacksam att jag får göra det ( jag är visserligen väldigt selektiv vem jag väljer att lyssna på, det räcker inte bara att man är framgångsrik utan måste även vara dokumenterat bra personer och litar på mitt eget omdöme det brukar stämma).

P.S. Nu kan man läsa en juridisk grundkurs helt webbaserad på Uppsala universitet. Behöver alltså inte alls gå på föreläsningar eller sätta min fot där. I LOVE internet. Måste söka. 😉

“People inspire you or they drain you pick them wisely”

….and just keep moving forward…

NYTT ÅR NYA MÖJLIGHETER

Sedan lång tid tillbaka har jag aldrig några nyårslöften. Utan har några stora mål, dvs långsiktiga mål och sedan sätter jag upp delmål över året. Det långsiktiga målen funderar jag kring vart vill jag vara om 1 år, 2 år och 3 år. Brukar dock reflektera över föregående året om vad ska jag ta med mig in i nästa år och vad jag kommer att lämna bakom mig. Ta lärdom. Är någorlunda nöjd med 2018. Det går åter åt rätt håll medan 2017 var det bara kaos. USCH! Inget kul år… allt det där lämnar jag nu bakom mig helt och i´m just moving on…

Mår bra av att ha mål. Klarar inte av att bara “lalla runt”. Utan vill ha mål, struktur, och resultat. Vill helst ha resultat igår. 🙂 Mitt tålamod är inte det bästa. Men har jobbat lite på det och har blivit bättre. Det lustiga att är att jag har enormt tålamod när det gäller andra tex barn eller gamlingar. Men när det gäller mig själv vill jag att det ska gå fort. Är man komplicerad eller vad? 😉

Mina mål brukar inte vara hur jag ska träna eller ska äta bättre. Det är redan min livsstil och har kunskaper i. När jag går igenom något tufft tex år 2017 är jag ännu mera angelägen att sköta träning, kost, meditation och sömn. Då orkar jag mer.

Som jag nämnt tidigare älskar jag nystarter. Det är aldrig försent att börja igen. Nytt år och nya möjligheter.

2019 Bring It On!

JUL OCH NYÅR

Så var det snart Jul igen lite över 5 veckor kvar! Det här året har verkligen tillhör dem som tycker om Julafton. Som barn samlades ofta delar av min stora släkt och firade jul. Mest på mammas sida. Har många bra minnen från just Julafton. Men det är inte så att jag går och längtar efter julen flera månader innan. Utan försöker leva i nuet. Det går bättre och bättre. Det är okej att fira Jul 2-3 veckor sedan får det räcka. 🙂

Nyårsafton har aldrig varit så viktigt! Men ett resa som jag vill göra, då jag aldrig varit där, är att åka till Paris på nyårsafton! Då med en kärlek såklart! Det jag dock gillar med nyår är att det är en nystart och jag ÄLSKAR nystarter. Jag associerar Måndagar, nya veckor och nyår med nystart! Det är aldrig försent att börja om från början!

Julen ska vara till för, tycker jag och tror många håller med mig, att umgås och äta god mat. Bara chilla. Men. Så finns det barn där ute i samhället som inte alls ser framemot julen pga de omständigheter de lever i.

Några mål jag har haft sedan längre har gått framåt detta år. Men har inte nått riktigt fram än det har varit lite hinder på vägen. Ge upp har aldrig varit min grej så kommer fortsätta tills jag lyckas!

IDROTTSFAMILJ OCH STOR SLÄKT

Jag kommer från en idrottsfamilj. Att träna och tävla har varit helt naturligt del i min uppväxt. Att åka på någon tävling som friidrott, löptävling eller till en basketmatch på helgerna tillhörde normaliteten. Jag har dock inte tävlat lika mycket som min lillebror och min styvpappa. Själv har jag tävlat i friidrott som sprinter och sprungit korta lopp i mina yngre år. Har även tävlat i Judo vann bla ett klubbmästerskap, har spelat fotbollsmatcher. Idrotter jag har sysslat med är som sagt friidrott, fotboll, kampsport, konståkning, lite skidåkning, gillar även mountainbiking, har tagit danslektioner ca 6 år, därefter började jag träna aerobic och efter några år började jag instruera. Nu är det yoga som gäller, plus att jag än idag tränar kondition och styrka.

Min lillebror precis som jag har provat på olika idrotter tills han hittade sin grej. Är fd elitbasketspelare och nästan 2 meter lång. Har även sedan fortsätt att spela i division 1 eller 2 under sin universitetstid. Han har varit bra på vilken idrott han än företagit sig och samlat på sig en mängd medaljer. Även han är en s.k entreprenör. Är gift med en vacker, smart tjej och varit ihop i många år som är advokat. Hans barndomsvän som han har spelat basket med sedan barnsben är polis. Så honom behöver jag inte oroa mig för. 😉 Lillsyrran även hon är akademiker, har sadlat om, tog nyligen en lärarexamen och hon har sysslat med kampsport flertal år. Varit ihop med sin man i över 20 år och han är entreprenör, driver familjeföretag. Även han är akademiker. Min styvpappa har avverkat många många maratonlopp och skidlopp (alltså långfärd). Med ganska bra tider. Mamma är även hon aktivt tränande. Hon har sysslat med friidrott i sin ungdom.

Den kända hockyspelaren Peltonen i Finland är jag tydligen släkt med på mammas sida? En fd förbundskapten för svenska brottarlandslaget och fd brottartränares pappa var gift med min mormors syster. Alltså min gammelmoster. Jag lekte mycket med en av hans halvbröder som barn då vi var jämngamla. Som barn hälsade vi ofta på släkt i detta område dvs en liten stad i Sverige och hans pappa hade en möbelaffär som vi även besökte. Ett område där många släktingar på mammas sida har bott. Där även min mormor bodde sin sista tid i livet. Fd förbundskaptenen har en son som nu spelar elit hockey i något lag i Sverige?!

Jag en stor släkt både på mammas och pappas sida. Så har jag även en bonussläkt på min styvpappas sida. Det är dem jag har växt upp med och umgåtts med mest på somrarna osv (från 10 år ålder och framåt). På mammas sida har den röda tråden alltid varit mycket kärlek, omtanke och humor. Det är vad jag kommer ihåg när vi hälsade på mammas släkt som barn.

Min biologiska pappas efternamn är ovanligt i Finland (Han dog i leukemi när jag var 8 år). Det är bara min pappas släkt som heter så. Tror jag? Brukar då reagera när någon bär det namnet för det kan vara en avlägsen släkting till mig (eller nära). Tyvärr känner jag inte min pappas släkt så bra, då jag var så liten när jag träffade flertal av dem. Farmor och farfar drev en bondgård på den tiden. De hade alla möjliga djur. Så har jag fått berättat för mig att på min biologiska pappas sida är även där träna och tävla en naturlig företeelse. Så har jag ofta fått höra att de är så smarta och envisa på min pappas sida. Undra vart jag fått de generna ifrån? Skoja bara! 😉 Nej… men jag är envis och har fått höra det hela mitt liv och att jag är smart. De är uttalande från dem som känner mig eller har lärt känna mig. Som faktiskt har pratat med mig! 😉

EN GÅNG GETTO ALLTID GETTO?

Ibland undrar jag hur det hade gått för mig om vi inte flyttat därifrån, när jag var 10 år? Från Storvreten i Botkyrka. En sak vet jag iallafall, jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. En gång gettotjej alltid gettotjej!? Det har varit min drivkraft, mer kanske i mina yngre år och det håller mina fötter kvar på jorden. Vilka svåra situationer jag än hamnat i senare i livet, vet jag att jag klarar mig alltid. När det väl kommer till kritan. För jag har redan vunnit mot alla odds en gång.

Det var två helt olika världar. Från längre arbetarklass Botkyrka/Storvreten till Viksjö norr om stan (i Järfälla) övremedelklass. Men tror det har jämnat ut sig mer i Viksjö. De har byggt en del hyresrätter där. På den tiden när jag bodde där var det “där snobbarna bor”. Så sa folk när man gick på gymnasiet de som inte bodde där. I Botkyrka, det var väldigt oroligt kommer jag ihåg. Var omringad av människor med sociala och ekonomiska problem. Det var en hel del kriminalitet. Tror den biten inte har ändrat sig. Vi bodde på första våningen kommer ihåg att en man blev mördad som bodde på fjärde våningen. Det hände även andra liknande saker. När jag sedan fick nya kompisar i Viksjö sa jag aldrig direkt något om min bakgrund. Bara att pappa hade dött i elakartad leukemi efter 3 års sjukdom. Inget mer.

De som gick i min klass i Botkyrka, fått höra att det har gått ganska illa för flera av dem. Alkoholism, knark, kriminalitet och socialen m.m. Kommer också ihåg att jag tänkte som 10-åring, att man pratade lite olika. Det var mer ee i uttalat på södra sidan och mer ää på norra sidan.

Hur hade det gått för mig? Hade jag klarat mig? Vet inte? Jag hade min idrott redan då. Tränade då friidrott. Hade jag fortsätt med det, ja kanske. Så var jag ledartyp redan i sandlådan och var en pojkflicka. Lekte mest med killar och jag bestämde. Som flertal sedan har påpekat att “du skulle alltid bestämma”. Hade enorma kunskapsluckor. Jag lärde mig inte läsa och skriva ordentligt förrän i årskurs fyra. När vi flyttade till Viksjö. En bra lärare fångade upp mig sedan i årskurs 4, Salme hette hon. Flera i min släkt var inne på att skicka mig till Finland och gå i skola där i ett år. De är lite mer strikt där. Men jag visste någonstans att jag var inte osmart utan hade svåra koncentrationssvårigheter. Men var det konstigt egentligen? Det var det inte kan jag säga nu som vuxen och universitetsutbildad inom beteendevetenskap. Jag förstod ofta sånt andra inte förstod. Blev nästan irriterad och tänkte: “men har du/de inte räknat ut det än”. Det förstod jag för länge sedan.

Det tydligt minne som jag kan bjuda på var när jag gick på fritidshem (ej fritidsgård) som man gick till efter skolan. Trivdes där vill jag minnas. Det var snälla fröknar och så fanns det två Sussie. Har haft många smeknamn i mina dagar,”kärt barn har många namn” som man brukar säga. 😉 Sussie har varit ett av dem. Iallafall, mig kallade de för snäll Sussie och den andra Sussie var inte den snälla. Men ett minne jag minns mycket väl var när pappa skulle ta mig till lekis av någon anledning. Det var närmare hem tror jag. Men där ville jag inte gå. Kan inte ha varit mer än 6-7 år. Så när vi kommit dit och efter att pappa hade gått, gick jag omkring och nöp riktigt hårt på allt och alla. Drog undan stolen när någon skulle sätta sig. Så många gick omkring böla och hade sig. Fröknarna undrade vad det var som pågick?! Vadå? Hade jag bara sagt typ. Pappa fick komma hämta mig igen och behövde inte gå dit mer. Jag trivdes på fritids och vill gå där! 🙂 Som låg något längre bort dock. Det här var ett lite kul minnen från den tiden men annars är det mest smärtsamma minnen. Medan från Viksjö är det i stort sett bara bra minnen! Jag har haft det bra!

Apropå skola… jag har jobbat som lärarvikarie sedan hösten 2016 till och från på olika skolor. Även assisterat. Tanken var att jobba med det tills jag får igång "entreprenörandet". Har nu hunnit starta ett företag, fått startkapital och lägga ner det (long story). Hur som helst…en av skolorna jag hamnade på 2017 var på min gamla skola, där jag gick på lågstadiet i Storvreten i Botkyrka. När jag kom underfund med detta tänkte jag “Varför vill man mig så här illa”? Skolan jag hade gått på hade dock brunnit ner och de hade byggt en ny. Men det var blandade känslor att vistas i det området eller rättare sagt det var jättejobbigt! Har inte varit därute på väldigt många år. Efter att ha vickat där i 3 dagar… säger bara.. jag så tacksam att vi flyttade därifrån till Viksjö i Järfälla.

JOBBAT SEDAN JAG VAR 13 ÅR

Mitt första jobb hade jag som 13-åring. Det var på ett litet källar kontor på Vältvägen i Viksjö (Järfälla). Fick svara i telefon och sortera papper. Jag fick det jobbet genom en två år äldre kompis som rekommenderade mig.

Därefter har jag alltid haft ett extra jobb både genom högstadiet, gymnasiet sedan även genom universitetstiden. På helger, kvällar och somrarna. Allt från kontorsjobb, säljare, lokalvård och inom vården. Tex långvården på Jakobsbergs sjukhus, äldreomsorgen i Barkarby servicehus och vi var några som en sommar skrubbade/städade en grundskola i Skällby! 🙂 Då gick jag på högstadiet. Under universitetstiden (90-talet) som jag nämnt tidigare började jag instruera gruppträning. Det blev även säljarjobb deltid, mässvärdinna 1 år på olika event på Älvsjö mässan m.m. Jobbade så mycket som jag fick jobba på den tiden. Det fanns en gräns för att inte förlora studiemedlet. Vet inte om den gränsen har höjds idag? Ja… så har jag jobbat i en ICA butik ca två år efter gymnasiet på Söderhöjden i Jakobsberg.

Jag var klar med universitetsstudierna Juni 1999 så åkte jag till USA den sommaren och utbildade/ledde 12 amerikanska tonåringar via YMCA i MA. När jag kom tillbaka började jag sedan att jobba som lärare. Vilket inte alls var planerat. Fortsatte att instruera gruppträning vilket var planerat. Men hade min C-uppsats kvar som jag sedan lade fram 2003 när jag började studera igen. Under denna tid bodde jag på Närkesgatan på Södermalm (min andra lägenhet då min dåvarande värd “lånade” min riktiga lägenhet i Bromma på Askängsbacken). Jobbade även en kort period extra helg, nätter som personlig assistent i närheten. Då det var ganska bra OB de tiderna. Vid sidan av lärarjobb och instruerande. Vaktade en person som behövde dygnetrunt tillsyn. Som var halvt förlamad och fick ofta kraftiga epilepsianfall (fd framgångsrik person). Nätterna jobbade jag själv men på dag helgtid var vi två. (hade hell år mellan 2000-06 fick stånga mig blodig, de skyldiga finns i fitness branschen Stockholm. De utsätta mig för hemskheter, försökte förminska mig och hittade på saker om mig. Nu har de satt igång igen fast jag slutade i branschen 2011. I min värld har det vart relativt lugnt mellan 2007-14. Vad det beror på vet jag inte? Hur som helst jag körde på som “vanligt” och är så tacksam mot alla de vänliga sunda personerna som backat upp på mig i det tysta).

När jag tänker efter så har jag alltid fått alla jobb jag har sökt (iallafall 95 % av jobben) på egna meriter. Som tonåring kommer jag ihåg att jag tänkte “gör ditt bästa vad du än gör och få en bra referens”. Tror det var referenserna jag samlade på mig som gjorde att jag kunde konkurrera ut mina konkurrenter! Vill även minnas att jag tänkte “det där vill jag lära mig och det där vill jag testa”. Nyfiken i en strut och behov att lära mig nytt hela tiden. Det gäller än idag.

Du som tonåring som inte kommit in i arbetslivet än. Ta de där “mindre attraktiva” jobben, gör ett bra jobb så du får en bra referens! Förutsatt att det är en seriös arbetsgivare. När du pluggar försökt få ett extra jobb, på så sätt få in foten redan då. På loven eller kanske sista året. Det finns inga genvägar, utan det är hårt arbete som gäller och ha göra med “rätt” människor. Det viktigaste.. jämför dig inte med andra utan försök komma fram till vad du är bra på. Alla är bra på något. Jag har personligen aldrig jämfört mig med andra utan tävlat mot mig själv. Älskar att ha mål och nå dem.

Work hard but play harder!!

FÖRHÅLLANDE OCH DEJTA

Jag är en sådan där "seriemonogamtjej" om det nu finns något som heter så!? Det jag vill ha sagt är att jag är ingen "dejtatjej", utan “spanar” in en tid för att se om det är något att “Ha”. Dvs om denna är monogam tillbaka och pålitlig m.m. Sedan inleder jag ett förhållande och håller mig till den killen (Plus min typ är en som är jämngammal eller “lite” yngre, sportig, akademiker, är smart, snäll, är positiv, har integritet, har humor och har personlighet som jag i slutändan faller för. Alltså personligheten! Har absolut inte lätt för att bli kär, det ta sin lilla tid. Dessutom måste denna man tycka att det är attraktivt med en stark, självständig tjej med järnvilja som kör sitt eget race).

Att gå på en dejt med någon jag inte vet någonting om, finns inte på kartan speciellt inte efter hell åren 2000-06. Dessa hell år, det gick inte inleda något förhållande. Personer i fitness branschen som jag har nämnt tidigare, det de försökte utsätta mig för var på en samvetslös “vi ska kocka din kanin hemskhetsnivå”! Det blev lite svårt att inleda något då! Skulle kunna skriva en bok om det och det skulle säkert bli över 300 sidor. Jag kunde inte utsätta någon annan för det de utsatt mig för. Det kallas för samvete.

Har väl blivit ganska “uppvaktad” i mina yngre år med rosor, presenter och smycken men sånt har aldrig varit viktigt för mig! Det jag har prioriterat är lojalitet, trohet och att man finns där för varandra. Gör än idag. Det gäller i överlag när det gäller materiella ting, det kan jag väl köpa själv resonerar jag! Men. Om jag skulle få för mig att gifta mig eller förlova mig en dag då kanske man kan kosta på sig. För tanken är väl att man ska bära ringen eller ringarna i all evighet. 😉 Gifter jag mig blir det bara EN GÅNG. That´s it! Men det har aldrig heller varit viktigt för mig, att gifta mig alltså. Men vem vet om rätt man dyker upp kanske jag ändrar mig? (har dock blivit friad till men det har inte varit rätt)

Kommer ihåg när jag fyllde jämt och en expojkvän hade köpt mat och ställde sig och lagade mat åt mig. Från grunden. Medan jag satt och tittade på. 🙂 Istället för att bjuda mig på en restaurang. Blev bara ännu mer kär efter en sådan gest! Det var väldigt gott också! Men. Det är mer nostalgi från mina yngre år. Var sak har sin tid.

Jag har verkligen haft några riktigt bra pojkvänner, där sitter min ribba. De har behandlat mig väl, varit lojala, trogna och allt det där. De är idag gifta och är lojala mot sina bra vackra fruar. Det har varit jag som varit den rastlösa, det har varit jag som velat gå vidare. Men har gjort en inre resa, gjorde det under min universitetstid på 90-talet och har hittat mitt lugn. Meditation gör även underverk. Dock är jag fortfarande en kontrollfreak. Men jobbar på det. 😉

P.S. Jag älskar mat, har alltid gjort, speciellt god mat vilket jag var rätt bortskämd med ifrån min uppväxt. Då min kära mamma är kock.

Så apropå rosor….. dock diggar jag att ha gröna växter och blommor att ha hemma. Det ska vara mycket sånt. Det ingår liksom i inredningen vilket jag tycker är skoj, att inreda alltså. Har hunnit inreda några lägenheter i mitt liv.

FINLAND

“Du får plocka fram SISU:n i dig” har jag fått höra några gånger för mycket mycket länge sedan. Jag har trots allt finsk-karelensk påbrå. Men när jag bott utomlands och jobbat tex i USA, England, Spanien, Island, Norge eller pluggat i USA har det blivit väldigt påtagligt hur svensk jag är. Jag har alltid känt mig svensk. Hela min barndom har jag varit i Finland på somrarna och jag har inte tyckt att det varit så stor skillnad. Svensk eller finsk. Det skulle vara finska språket och finsk-julmat tex finskalådor. Det kanske beror på var i Finland man är? Vet inte. Tex i Vasa trakterna där pratar de mest svenska men med sin egen dialekt. Finlandssvenskar kallar de sig för. Finland är tvåspråkigt och det obligatoriskt att läsa svenska i skolan, de kallar det för “pakko ruotsia”. Det där hänger väl kvar från att Sverige och Finland var ett land innan 1800-talet? Så man klarar sig på för det mesta på svenska i alla fall i de större städerna men när jag är i Finland vill jag prata finska för att öva språket. Men många kanske är nog bättre på engelska än svenska?!

Har saknat Finland ett tag nu, skulle absolut kunna ha ett boende där någonstans i Finland. Målet är att göra allt online så får jag den friheten jag vill ha, då kan jag åka hur jag vill och när jag vill tex hälsa på släkt i Finland.

Vad skulle vara skillnaden… oki en sak är att svenskar kanske är mer finkänsliga (generellt) man är “rädd” för att såra. Så man går på tå istället för att bara säga det rakt ut som det är. “Viskar” bakom ryggen istället. Där kanske finländare är mer raka. Är mer raka puckar och då är jag mer finsk än svensk. Jag har alltid varit mer för raka puckar. Typ säg vad du vill och sluta håll på. 🙂 Jag säger som det är.

Så vad betyder egentligen ordet SISU? SISU är ett ord på finska som betyder segervilja, kampvilja, stryka, envis uthållighet, ilska, ATT ALDRIG GER UP, ” Jä-lar anamma.” SISU sägs ibland vara typiskt för det finska folklynnet. Ordet SISU fick internationell spridning under finska vinterkriget där Finland kämpade mot Sovjetunionen (enligt bla Wikipedia). Min farfar var med i det kriget och han miste sitt ena halva ben.

En sak hade de helt rätt om mig att jag aldrig ger upp, ALDRIG!! Så jag kanske trots allt har SISU gener i mig. 🙂 Jag är en fighter, är en envis tjurskalle och ger mig aldrig! Jag GER ALDRIG UP! Backar bara lite ibland för att återladda sedan PÅ IGEN!

Farmor och farfar drev en stor bondgård en bit ifrån Vasa trakterna i Finland när jag var liten. De hade alla möjliga djur kommer jag ihåg. En av mina farbröder drev också bondgård. Hade då bla kor. Tror jag? Farmor och farfar kommer ursprungligen från Karelen. Även min gammelmormor och gammelmorfar kom från Karelen (gammelmorfar hade dock ryskt påbrå). De hade också bondgård och de hamnade också i Vasa området.

Om man nu inte känner till Karelen, lite kortfattat så skulle man kunna säga att de blev flyktingar, ca 400.000 Karelare fick fly sina hem utan chans att få återvända när Ryssarna tog den delen av Finland. Karelarna blev utspridda runtom i hela Finland. Tror det var 1947? För finska vinterkriget var mellan 1939-1940 och sedan fortsättningskriget 1941-1944. De hade tom ett eget språk, nämligen Karelska. Ja så under den här tiden reste ca 72.000 finländska barn till Sverige s.k. krigsbarn. Som svenska familjer tog hand om och ca 15.000 blev kvar som adopterades av sina svenska fosterföräldrar. Blev alldeles JÄTTE VARM i hjärtat när jag läste om krigsbarnen.

Hmmm….. så Karelska piroger med äggsmör som pålägg var något jag åt ofta som barn. Mormors Karelska piroger, GOTT GOTT! Det har lagats i några generationer i min släkt. Något som även jag borde lära mig att göra. Det är ursprungligen en nord och gränskarelsk delikatess som spreds över resten av Finland i och med evakueringen av Karelena.

Apropå Finland så har jag läst finska på Stockholms universitet för att inte glömma bort språket. Förutom kreativt skrivande 10 p (med en grupp finska skribenter vilket var en utmaning, hur klarade jag kursen?) även A kursen halva B kursen. Men tentade av vissa delar då jag inte orkade sitta och häcka på föreläsningarna. Det var ordförråd och den muntliga delen. Det ingick också att läsa finsk historia vilket var mycket intressant.

A winner works hard to achieve success. A loser works hard to find a shortcut!

JOBBADE SOM LEDARE I USA

Jag har jobbat eller bott i flera länder tex England, Spanien, Norge, Island men det roligaste jobbet utomlands har ändå varit när jag jobbade i USA. Har bott 1 år i Finland när jag var bebis då min pappa gjorde lumpen i Finland  men som sedan dog i leukemi när jag var 8 år. Så har jag vistas i Finland nästan varje sommar då släktingar har träffas på olika släktgårdar eller hus eller vad man ska kalla det för?!

I USA jobbade jag sommaren 1999 som CO-leader för YMCA. Det var ett TLS program, vilket betyder “Teen ledarship and service”. Jag och en manlig kollega från Afrika/Halvbritt/irländsk ledde och utbildade 12 amerikanska tonåringar, en var från Spanien. De var begåvade, A-studenter, smarta och ledartyper. De var handplockade. I en månads tid cyklade vi med packning igenom tre stater, nämligen Massachusetts, Vermont och New York. Vi stannade på olika camping platser och flertal var YMCA camps. Där uppgifter skulle utföras av tonåringarna. Det var hårt arbete dygnet runt hela månaden men det var även kul! Jobbade även som support staff på deras infirmary, de första sex veckorna på Becket YMCA outdoor center i Massachusetts. Då jag var där i totalt ca tre månader. Det jag gjorde var bla att hjälpa till att ta hand om de skadade och delade ut medicin till barnen (de som skulle ha det) vid varje lunch och middag där de (vi) åt. Alltså jag assisterade sjuksköterskan.

Jo… och innan jag åkte till Becket i MA hade vi två dagars introdution på Columbia university i NYC där vi som kom från Sverige samlades, innan vi alla skulle åka vidare till olika YMCA camps i USA. Jag stannade även i New York city slutet av Augusti i några dagar innan jag skulle åka hem vidare till Sverige. Fick billigt boende genom YMCA. Gick lite på aerobics klasser och så.

Men iallafall först var det lite övertalan från deras sida innan jag sa ja. Min spontana reaktion var först “jag kan inget om cyklar och cykling”. Men det behövdes inte, det kunde de utbilda mig i. Utan de ville ha en person med min bakgrund. Jag skulle vara deras föredöme och leda dem. De ville ha en som kunde ta rätt beslut i olika situationer. Sedan fick jag göra minst tre intervjuer i Sverige. De ringde även ifrån USA och frågade mig om allt möjligt. Hur jag skulle göra i den situationen och den händelsen m.m. Blev grillad mer eller mindre.

Vi fick även en 9 dagars tuff utbildning i USA innan vi skulle göra trippen. De bröt ner oss och sedan byggde de upp oss. De körde verkligen hårt med oss! Vi skulle veta hur tonåringarna kunde känna sig. Vi fick även ett gäng med regler vill skulle följa. Den här upplevelsen och erfarenheten skulle jag inte vilja byta ut med något! Plus att de betalade allt.

Fick sedan höra att tonåringarna hade känts sig trygga hela tiden. Min chef sa även till mig efteråt att “They love you Susanne”. Ja…… och tonåringarna kallade mig för Sutzie och Sue. 🙂

P:S. Fotot är tagen i staten MA , Tror jag. Jag till höger och så tonåringarna.

VI BESÖKTE MAGIC MOUNTAIN I LOS ANGELES

I mina yngre år reste jag och några till runt i USA som jag nämnt tidigare när jag studerade där. Vi besökte bla Magic Mountain i Los Angeles. Jag bara älskar att åka allt vad berg och dalbana heter tex som frittfall. Men det de hade i Magic Mountain var betydligt vassare än det som finns i Sverige. Speciellt en som heter Viper. Vi fick stå i kö minst en timme för att åka. Alla åk var minst en timmes kö men det var de värt!

Mitt första längre förhållande mellan 15-17 år (ca 2år). Hjälp vad ung man var? Det var två gemensamma killkompisar som “hjälpte” para ihop oss, kommer jag ihåg. Vi hade alla gått i Viksjö skolan. Men iallafall han och hans storebror jobbade på Gröna lund på somrarna. Tjejerna flockades där de stod minns jag, båda långa, mörka snygga atletiska killar så. Men expojkvännen var helt lojal mot mig! ( idag gift sedan väldigt många år) Jag fick åka hur mycket jag ville gratis, vilket var uppskattat. Då jag har alltid älskat allt vad berg och dalbana, action och nya utmaningar heter! Men idag gäller en mer lugnare inriktning som tex yoga och meditation. Gör det mesta med betydligt lugnare tempo. Försöker undvika stress och meditation är ett bra redskap till att minska det.

Kommer att och tänka på hur bra jag haft det! Många bra minnen, upplevelser från tonåren fram till år ca 2000. Mellan 2000-2006 var det bara ren överlevnad. Vilken tur att jag är tjockhudad och rutinerad efter att haft ena foten i fitness branschen i 15 år (där källorna finns). 

STUDERADE PÅ UNIVERSITETET USIU I USA

Som 21-åring studerade jag på United States International University i San Diego. Det var år 1992 och det var första gången jag var i USA. Men universitetet heter inte längre USIU utan Alliant international university då de slogs samman.

Jag och andra studenter eller vänner passade på att resa under helgerna och ledigheten. Bla till de vanligaste kända städerna som Los Angeles, San Francisco där då bla till Alcatraz, Palm springs och Las vegas mfl. Vi besökte även Cran Canyon och hade vägarna till Mexico några gånger. Sedan blev det några dagars visit till New york innan resan till Sverige.

Staterna vi reste till och igenom var Utah, Nevada, Idaho, Colorado och Arizona. Så runt i Californien bla till Big bear och Catalina Island.

P.S. Fotot är taget precis innan entren till campus.